Saknad....
Tänker skriva lite kort om en grej som jag kom och tänka på igår.
När vi var i skolan och övade i musiksalen, så var vår gamla klasslärare, Mattias där.
Han var vår klasslärare från 3-4 vilket man kanske tycker att inte är nåt speciellt. Men min gamla klass trivdes
välidgt bra ihop med honom. Han trivdes bra med oss också!
Vi pratade o gamla minnen och skrattade och hade oss. Det var verkligen kul. Det var nästan precis som när man gick i lågstadiet. Men plötsligt frågade jag sådär halvt på skoj, och halvt på allvar.
- Har du saknat oss? :) Och han svarade JA! Jag blev ärligt talat ganska förvånad. Men samtidigt glad!
Men jag trodde då inte att han skulle ha svarat så övertygande.
Jag kan nog erkänna, och det kan säkert MÅNGA i min gamla klass också, att man har saknat honom också. Åtminstone lite grann.
Är det inte ganska konstigt, hur man kan komma "så nära" en lärare, som man bara hade på 3-4. Och nu när man går på sjuan, många år äldre, fortfarande sakna samma lärare! Och det är likadant från andra hållet.
Det konstigt, men saknaden är en ganska stor del av ens liv.
