Det är så roligt att ha människor runt sig som blir som ens vänner.
Från att har varit en tränare, eller en lärare eller en stallchef. Så blir de som ens vänner istället.
Det är på någotvis ganska svårt att förklara den känslan jag får när jag skriver det här.
Svårt att beskriva med ord på något sätt. Ska försöka förklara
Mina föräldrar är ju inte så värst hästintresserade, de hjälper mig mycket med mitt intresse. Men de kan bara lyssna på allt jag berättar - inte relatera till det. De har inte varit med om liknande situationer i hästvärlden och har inte riktigt några experttips.
Dock så finns det några såna människor som jag är otroligt tacksam över att jag har.
Jag brukar kalla dem för mina "hästföräldrar".
Eena och Tero är en av dem. De har stallet i Emmes som jag har haft både Zicko och Nipsu i.
Även fast det har varit ensamt, dålig plan. Lång körväg och rätt dåliga ridmöjligheter. Så har jag ändå totalälskat att vara där! Jag älskar stallet, lugnet som de ger hästarna och rutinerna. Men också även att jag trivs så himla bra själv där. Dörren står alltid öppen, det är bara att kliva in. Och om man behöver hjälp med något, vad som helst så är det bara att fråga. Man känner sig så bekväm och lycklig i deras sällskap :)
Det andra stället som jag har fått är Broändas. Jag gillar hela gänget där. Men framförallt Malin och Lina.
Lina är en så rolig person, vill alltid en väl och man får hänga med på allt! Hon får en att känna sig som om man verkligen behövs. Bra hästkompis <3
Jag började faktiskt skriva det här inlägget med tanke på Malin. Hon är väl min tränare på ett vis. Även fast jag kanske inte tränar så speciellt mycket. Men hon har också blivit ur mitt perspektiv en vän.
Man kan ALLTID få expertråd av henne, hon vet allt och lite till. Men hon är också en väldigt trevlig person som är lätt att diskutera med. Jag ville aldrig hem från Broändas stall när hon var där.
Så glad för att dessa personer finns i mitt liv. Skulle faktiskt inte klarat mig långt i hästvärlden utan dem <3
0
