Att dela på sin älsklingshäst
Vet du som läser vad Sigge-böckerna är för nåt? Ah, de flesta vet.
I Sigge-böckerna har alla flickor varsin älsklingshäst. Elina har Sigge, Mattis har Sam, Hanna har Molly osv...
Så, är det inte i verkligheten. Åtminstone inte i MIN verklighet. Det kanske finns riskolor där varje ridelev har sin älsklingshäst och ingen annan har den samma. Men så har det aldrig varit för mig.
Fast jag har ridit Wilma i 4 år. Så har det varit MÅNGA och då menar jag MÅNGA som har tyckt om Wilma precis lika mycket som jag. I början hade jag väldigt svårt att vänja mig. Jag kan ju fortfarande tillägga att jag var 9 år då.
Det är annorlunda nu. Men då hade jag ridit Wilma mest av allihop, jag var Wilmas ryttare. Wilma kändes som min.
Det var, och är fortfarande, jättesvårt att acceptera att någon annan ska stå och borsta,leda, och pussa sin egna älsklingshäst. Det känns ju lite jobbig. Eller rättare sagt MYCKET jobbigt. Det man gärna skulle vilja göra är att knuffa omkull personen som står och gullar med sin älsklingshäst, hoppa upp på ryggen och galoppera därifrån! Håller inte någon med mig? Jag tror faktiskt det!
Fast nuförtiden har jag ett knep, åt mig själv alltså. Jag älskar Wilma lika mycket fortarande som jag gjorde för 2 år sen. Om någon frågar:
- Nora, vilken är din favorithäst?
Så är ALLTID det självklara valet.
- Wilma <3
Jag, har ju tid träffa Wilma, Nipsu och Teija ofta. Ponnyerna är ungefär 5 minuter från där jag bor.
Jag kan hälsa på dem när jag vill.
När jag är ledsen cyklar jag alltid iväg till hagen. Det gör jag annars också, det har blivit en vana.
Jag kan oskojat sitta i en halvtimme i gräset med Wilmas huvud i knät.
DET är den tiden jag spenderar med henne. Där gör jag det. Där är det bara jag och Wilma. Ingen annan.
DET är den tiden jag spenderar med henne. Där gör jag det. Där är det bara jag och Wilma. Ingen annan.
När jag gör det här. Så behöver jag INTE stå och tjata som en liten mås, om att
"Får jag ta Wilma?" Jag vill lägga på henne, jag vill leda henne. osv...
På ridlektionerna kan de som inte har möjlighet att träffa Wilma så ofta som jag, få leda och pyssla med henne. Jag fixa en annan häst lika bra :)
Men även fast jag är 14 år, även fast jag har mer eller mindre blivit tvungen att dela på min älsklingshäst. Så kan jag också känna det där lilla suget i magen när någon står och gosar med Wilma. Fortfarande. Avundsjuka finns alltid ;)
Sen har vi ju Nipsu. När Nipsu kom hit så var hon ganska bångstyrig och oberäknelig. Ingen ville rida henne och ingen ville leda henne. Hon gav ett ganska skrämmande första intryck så att säga.
Jag ville däremot rida henne. Jag har inte ridit henne länge, men det är ytterst få gånger hon har skrämt mig.
Nu är hon väldigt mycket bättre, mycket finare på marken, trevligar och lugnare. Även i ridningen, Nipsu lär sig väldigt fort. Hon är väldigt lättlärd :)
Hon har bara gått lektioner med ledare, vi hade inte vågat lägga upp någon annan än jag på henne själv.
Men nu har hon blivit så mycket bättre, och som jag har nämnt i tidigare inlägg, så har det ridit ridelever på henne. Själva. Jag blev ju först och främst jätteglad, över att de också kan rida henne nu. Att hon har blivit så duktig.
Jag är stolt över Nipsu :) <3
Och hon hade gått väldigt fint med dom på ryggen också.
Man skulle ju kunna tro att nu är det frid och fröjd och Nipsu är duktig och alla är glada. Men än en gång slår avundsjukan till. Visst är jag glad över att inte ALLA är rädda och irriterade på Nipsu längre.
Men förra veckan så var det bara JAG som tyckte om henne. Bara jag som hade henne som älsklingshäst. Ingen annan som stod och ville gosa med henne. Bara jag.
Nu var det plötsligt 2 andra som ville stå och gosa med henne, som tjatade på att få rida henne. Och pratade om hur bra och fin Nipsu var att rida. OCH OBS OBS OBS! Jag blev väldigt glad och positiv att få höra detta, men samtidigt lite vaksam. Liksom jaha, var det slut på detta nu. Ska jag måste börja göra som med Wilma i hagen nu, om jag över huvudtaget ska få vara med henne?!
Och nog vet jag att det är jag som rider Nipsu. Nipsu är "min" ponny (det är citatecken, kolla)
Men ja, vad ska jag säga. Det vänder snabbt. Nästa vecka är det väl 3 nya som har ridit på Nipsu och pratar om ramtidsdrömmar med att få köpa och tävla med henne? Vem vet ;)
Hoh.. det här inlägget skulle kunna bli flera kilometer långt. Det här är ett evighetssamtal. Men jag bestämer mig för att avsluta nu. Det räcker med text va? :D
