Arg, ledsen, skitarg, skitledsen.
Allt jag bara vill göra nu är svära, sparka i stolar och kasta saker omkring mig. Sen gömma mig under täcket i sängen och inte komma ut mera. Näe.... Det går inte bra just nu. 😓
Vet inte om detta är så bra att lägga ut allting nu direkt på bloggen. Men det får då vara. Just nu, skiter jag i allt sånt. När jag skulle lägga på benskydd på Nipsu idag till ridlektionerna, så var hela vänstra frambenet jättesvullet. Och då menar jag verkligen tjockt. Ringde Nike och hon tittade på det. Vi sprang med Nipsu och hon var verkligen halt. Inte så jätte i skritt. Inte alls faktiskt. Det var därför jag inte hade märkt nåt när jag tog henne ut från hagen. men i trav gick det inte. Väldigt halt.
Nipsu har varit halt några gånger förr. Det har aldrig varit nåt allvarligt. Var inte speciellt orolig.
A föreslog att vi skulle vara med på skrittlektionen i alla fall, eftersom hon var pigg och glad och inte alls var halt i skritt så skulle svullnaden gå mycket bättre ner på det sättet.
Det funkade, benet var inte jättetjockt när vi kom tillbaka. Helt ok. Började kyla benet och hon stod jättebra!
(Vilket hon inte brukar göra)
A konstaterade dock att detta förmodligen inte rörde sig om någon liten stukning eller överansträngning. Detta är troligtvis en senskada.
En annan av stallets föredetta hästar, Ressu, hade en senskada. Han mår riktigt bra nu. Kan tränas dressyr och i terräng. Men det tog typ 4 år för honom att bli bra. Och han blev aldrig helt återställd.
Blir så sjukt arg, så sjukt sjukt ledsen. Jag och Nipsu var påväg uppåt, vi blir bättre för varenda dag som går. Efter varenda träning så säger tränarna "Hon var bra mycket bättre än förra gången"
Senast igår satt jag och kollade på hööks på några nya outfits som jag kanske ska inhandla, har typ redan frågat om jag kan ha N vid Broändas i vinter. (och stå i ett stall som jag hade henne i förra vintern)
En hoppträning för Malin var redan på g. Och nu är allt försört. Jag vet inte för hur länge.
Det kan ta 3 veckor, 2 månader, 6 månader, 3 år, eller så aldrig. Nobody knows...
... Jag gick med Nipsu i ena handen, en ballong i den andra och ett stort leende på läpparna. I ballongen fanns allt, alla timmar och allt slit vi har lagt ner tillsammans, jag går där som ingenting. Plötsligt tappar jag ballongen och den flyger upp i luften jag hoppar och försöker allt för att få tag i den på nytt...
än vet jag inte om jag lyckas fånga den. Om inte, så ryker allt och där står jag och Nipsu helt hjälplösa. Vi kan inte göra någonting.... 😢
Ungefär så känns det.
MEN. Ska inte börja dra förhastade slutsatser nu. Vi vet inte helt säkert om detta är någon senskada. Dock, så är det lite svårt eftersom jag har otroligt lätt för att dra förhastade slutsatser.
Ja, vi får se vad detta leder till. Nu står det på schemat. Skritt skritt skritt skritt på hårt underlag. Tills vidare.
Love you until the end.... 😘😭