Vår resa - Nora och Nimfa "Nipsu"
Det kommer säkert bli tungt att skriva det här inlägget, jag är hellre en människa som lever i nutiden och framåt. Att blicka tillbaka på olika saker som man har gjort, men som man inte gör mera, känns på något vis alltid så sorligt. Även fast man försöker minnas de här minnena med glädje! Men nåja. Let's get started!
När jag såg Nipsu första gången så var det nog kanske INTE kärlek vid första ögonkastet. Eller ja, kanske det var det. Vad vet jag. Det här var i september 2014.
Jag minns att Zicko precis hade lämnat mig, och såklart var jag ju väldigt ledsen för det. Jag gick runt med den attityden att jag ville ha en ny Zicko - fast lite yngre. Zicko var ju en häst som kunde i princip allt, så i kan ju förställa er skillnaden mellan honom och Nipsu på den tiden! :)
A hade tipsat mig om denna ponny (Nipsu då) Och hade sagt att hon säkert skulle passa mig!
Jag minns att jag fick beskrivningen av henne som en 7 årig liten ponny som var riden mest i terräng.
Jag fnös. Herregud, det var ju en bra läromästare på kanske 12 år som jag skulle ha. Vad jag inte visste då.... ;)
Fick meddelande om att jag kunde få rida henne på en lektion om jag ville, en lektion som var ganska lätt. Det var yngre ryttare än mig där. Jag tackade ja, dock ganska motsträvigt. När jag senare kom till lektionerna, så var det 2 nya hästar där. En av dem var Nipsu, och så var det en annan häst som kom från samma stall. Den hästen var säkert jättestressad över att vara på en nytt ställe, vilket är helt förståeligt. Så den hade varit lite vild minns jag. Nipsu hade dock de andra sagt att hade uppfört sig helt okej.
Jag minns när jag såg henne, hon var mindre än vad jag trodde, med långa smala pinnben, och en rätt så stor mage. Manen var lång och tunn, och hon hade skavat av hälften av den. Samma sak i svansen, där uppe hade hon ingen svans, utan det var bara helt vitt skinn. Usch.
Hon var som sagt inte smal, men hon hade inga muskler. Hon såg inte riktigt ut att ha blivit riden på länge. Sadeln som hon hade var en alldeles för lång sadel, hon har kort rygg, och det var en sadel för en storhäst. Jag minns att det var i princip det som jag hade förväntat mig, en liten, ful och okunnig ponny. Zicko var ju en häst med myyycket högre klass, men han hade ju lämnat mig....
När jag såg Nipsu trava så tände det i mig. Herregud vilken trav hon hade! Långa, fina och lätta steg. Hon såg inte ens ut att nudda marken. Hon hade ledare, och jag såg att hon tryckte sig hela tiden mot ledarens grimskaft, hon ville förståss springa mera!
Jag skulle sedan hoppa upp på henne, men jag kände mig inte särskilt rädd. Hon hade ju en fin trav, och verkade helt okej. Men de andra runt om mig var nog ganska nervösa. Minns att alla frågade. "Nora ska du rida den där hästen" Oj herregud, vi får se hur det går" "Hoppas att du inte faller av" osv...
Men det gjorde mig på något vis ändå mer modig. Inte kunde ju jag vara rädd för att rida den här hästen? Har ändå alltid varit en väldigt orädd ryttare.
Nipsu var stel, spänd, pigg och kändes på något sätt som inne i en bubbla. Hon hade liksom byggt upp en mur runt sitt riktiga jag, och gick inte riktigt att kommunicera med. Det minns jag tydligt. Hon förstod när man svängde henne med tygeln, men inte skänklarna alls. Om man skulle använda skänklarna så var det för att gå FRAM. Inget annat, då blev hon stressad och hoppade hit och dit. Hon testade lite i skritten, och försökte ta kommandot med att liksom lägga emot, t.ex svänga 180 åt ett annat håll och gå raskt ditåt, men jag styrde bara tillbaka henne varenda gång. Försökte hålla huvudet kallt. Traven gick, men det var vingligt. Hon hade bara en växel, vilket var den här stooora travhäst traven.
Vi travade allihopa på en stor stor ändvolt i ena änden av ridplanen, och jag minns att jag trodde hon gick på tygel! Hon hade huvudet sådär snyggt neråt, men pinnade ju på för allt hon var värd och hade bitit fast sig i bettet, haha! Jag hade som sagt ingen aning om hur det skulle kännas ;)
När jag skulle galoppera var Nipsu spänd som en fiolsträng, alltså hela kroppen var spänd från mule till svans och man fick inte riktigt kontakt med henne. Hon lyfte ändå galopp, och DÅ gick det undan! Hon sprang som sagt i EN ENDA växel, och det var näst intill sken. Minns att ridläraren sa, NORA. Ta det lugnt, försök få det att gå saktare! Jag hojtade tillbaka, att jag tror inte det går! :D
Redan efter den lektionen så fick jag höra att "herregud vad den hästen for hårt" "Den verkar ju helt galen" men då hade jag redan bestämt mig. Det fick vara som det ville. Men jag gillade Nipsu. Hon ville jag ha. Vet inte vad jag såg i henne, men fan heller. Den hästen skulle jag ha.
Jag försökte förstås försvara henne, och säga att hon inte alls verkade så galen, bara lite hehe ;)
Att hon bara hade den där ena växeln i galopp, just för att hon inte kunde galoppera annorlunda!
Men fick bara en förundrad blick tillbacka...
När jag även sa på samma lektion att sadeln var rätt sned hela tiden. Just för att den var för stor och bred, så fick jag "Den där hela hästen är ju sned" som kommentar tillbaks.
Jag tror det var efter den lektionen som jag stod och väntade på att de andra skulle vara färdiga med Nipsu i grimma och grimskaft. Plötsligt lutade hon mulen mot min axel, något hon ofta gör idag, och jag viskade "Nåja, du är från och med nu den enda jag har". Kommer alltid minnas det. Tog även en bild. Det är den första bilden jag har på henne, men kan inte riktigt komma ihåg i vilket tillfälle jag tog den. Den är från den 10 september 2014.
Ja, och så satte vi igång. Det gick ju inte som på räls precis, men jag började rida Nipsu på de flesta ridlektionerna vi hade. Hon hade inga skor då hon kom, och hade inte haft skor på sig på över ett halvt år. Jag minns så väl första gången Niklas (vår hovslagare) Skulle sko henne. Hon kunde inte stå fast någonstans, så jag höll i. Bakhovarna gick, men framhovarna tog säkert en halvtimme på var! Så fort han tog upp hoven, så stegrade hon sig. Hon var inte spciellt rädd, det såg man på henne. Utan allmänt ouppfostrad och ville inte ha framskor på hovarna ;) Samma sak gällde när man ledde henne.
Hon gick som ett ljus sålänge det fanns en häst framför och man var påväg mot någon hage med gräs i typ. Annars kunde hon gå på en hur som helst, jag minns att det knappt gick att borsta om man inte var 2 stycken. En gång när jag och min kompis skulle föra henne och en annan ponny till hagen. Hon var superstressad då jag ledde henne, och taktade och gick på. Plötsligt så tror jag hon blir rädd för någonting (Vad kunde det har varit? :D Typ ett löv?) Och slänger jättemycket med huvudet så jag tappar grimskaftet, knuffar till mig och galopperar iväg, men som tur slutade hon i hagen! ;)
Jag minns den där första "hoppträningen" jag var på. Det var en annan ridlärare, och hon var nog tror jag den första som gillade min "krutponny". Jag minns att vi hoppade ett hinder på långsidan. Och Nipsu verkligen sprängde på varje långsida, det var SKEN 10 m före och 20 m efter men hoppet i sig var ändå inte så dumt. Jag minns att ridläraren sa att "Herregud vad hon är kvick i benen, henne gör vi till en hopponny Nora!" Och jag var förstås överlycklig!
Jag tror det måste ha varit i oktober någon gång, så tog jag kontakt med Emma, (En duktig hoppryttare som jag var på prao hos i Holland) Och frågade om hon kunde hjälpa mig. Jag beskrev nog Nipsu en ponny som bestämde farten ganska mycket själv. Men att hon ändå var fin!
Jag tyckte då att den hoppträningen gick bra, vet dock INTE vad jag skulle ha tyckt idag haha, men Emma tyckte ändå att hon var helt bra. Så jag var glad över det ändå.
Nipsu var alltid ändå jättetrevlig att rida i terräng, hon var pigg. Och rädd för saker i buskarna (oftast) men helt trafiksäker. Det var ändå en jättebra grej att hon var det från början, för det är mycket lättare nu när hon kan gå först, och går förbi läskiga saker och sånt :)
Jag trodde ju alltid på Nipsu, jag drömde högt. Jag hade ju märkt att hon tyckte om att hoppa, och med den ena tränarens och Emmas ord i bakhuvudet så hade jag ett mål. En meter. Det skulle vi över. Någon dag. Någon gång.
När jag började rida henne på de flesta ridlektionerna så kom det egentligen bara kommentarer som "Jaa... Vi får ju se OM det skulle råka bli någonting av den där ponnyn, antingen slutar hon som en galen travare eller så kanske hon blir nåt! Vi får se!"
Det kändes ju inte speciellt peppande att höra. Jag minns att jag blev ganska ledsen över det. Men fortsatte ändå att rida Nipsu, den som sa det, hade ju faktiskt aldrig suttit på henne förr. Så den kommentaren spelade ingen roll.
Tränade hela hösten där på att få upp hennes kondition. Hon hade ingen alls då hon kom, hon bara sprang, svettades och stressade. När hennes kondition var uppbyggd, så orkade hon också lyssna lite bättre. I samma veva någongång så slutade min bästa kompis att rida sin ponny, så jag blev rätt ensam där i mörkret. Var dock ganska van vid att rida ensam, det hade jag ju alltid gjort på min förra ponny Zicko i Emmes skogarna, så för mig var det inget problem. Nipsu hade dock en stoor testperiord på det här med att gå ensam i terräng, och det slutade inte förrän typ.... våren 2015 hehe.
For med henne till Broändas (stallet hon står i nu för tillfället) vintern 2015. Det var dagen efter nyår jag flyttade henne minns jag. Kan lugnt och väl säga att det var nog det bästa valet jag har gjort. Var där i 2 månader och fick träningshjälp. Både av dressyrtränaren Jaana och hopptränaren Malin. Där lärde jag mig att få Nipsu på tygel, att få henne i lugn och avslappnad form. Något som Nipsu aldrig säkert hade stött på förr, och efter några dressyrträningar så hoppade hon även utan att rusa. Det var helt magiskt.
Kan inte säga, mer. Det var som att leva i en dröm.
Just före hon flyttade till Broändas så var Nike och fotade oss, det är första photoshooten med henne. Och jag kan ju fast visa er hur det såg ut ;)
Såhär var den vanliga traven... lugn och avlslappnad, visst?
Och så var det galopplyften... Hade alltid samma problem med att jag lyfte galopp, Nipsu galopperade kanske 2 språng. Och sedan upp med ett bocksprång RAKT upp i luften. Det var det normala, men jag tror att jag har hållits på varenda gång ;)
Den vanliga formen i galopp visar sig också här!
Dock så var vi ju ganska söta ändå!
Här är lite bilder från när vi var vi Broändas!
Här kunde jag t.ex TRAVA runt barbacka på henne, utan att hon stack eller att jag typ föll av ;)
Hade även fått ett hum om hur man skulle BÖJA haha! Nej, men här blev i ett team, inte två stycken som kämpade emot varandra :)
Efter att vi kom hem från Broändas, så var jag exalterad över att visa hur mycket bättre Nipsu hade blivit och hur mycket hon hade ändrats. Dock så stod Nipsu inte riktigt på min sida, och stressade ihjäl sig när hon kom tillbaks till Annas igen. Jag var väldigt ledsen, vi hade ju faktiskt varit ett bra team.
Det gick några månader, Nipsu vande väl sig succsesivt med att vara vid det vanliga stallet igen. Jaana och Malin kom även och hade lite lektioner och träningar så att jag kunde få ordning på henne igen.
Hade inte riktigt några speciella mål med just då. Men vi jobbade på och lärde känna varann bättre och bättre. Saknade min ridkompis vid Broändas, som man tränade ihop med och hade mål tillsammans med, inte förstås samma mål. Men åtminstone någon som man kunde sitta och diskutera saker med. Mamma blev nog lite trött på att höra haha :D
Den 5 maj, så skulle Annas ponnygäng på en liten klubbtävling, och då fick jag och Nipsu komma med och debutera hopptävling :) Det var jättekul, vi for bara en bomklass så det var ganska enkelt, felfritt kom vi igenom och Nipsu var stressad men riktigt bra. Så jag var nöjd med henne :D
En bild från den tävlingen :)
Här är också en bild dagen före tävlingen när det var bara ett vanligt pass, Nipsu var ganska pigg och på!
När jag blev konfirmand så hade jag precis varit i en studio och tagit bilder för det. Var fin i håret när jag hade varit hos frisören så jag och Nike tog en till photoshoot med Nipsu! De här bilderna är nog bland de finaste jag har på mig och henne. De kläderna jag har på mig gör att bilderna ser ut att vara tagna från förr i tiden. Åtminstone enligt mig :)
So much love in this picture <3
Det blev till sist sommar, och jag for på rippläger bland annat. I Juli så flyttade jag Nipsu till ett av mina favoritstall om man inte räknar Broändas och Annas då. Och det är i Emmes hos Eena och Tero. Där hade jag min förra ponny Zicko under 2 periorder och jag trivdes superbra där och gör det fortfarande! Tillsammans med Nike och Deli och Vefas och Malena. Det var en juli månad som jag verkligen njöt av till 100%. Älskade människorna, älskade hästarna, älskade stället. Vi hade även tillgång till att få lite hoppträningar för Malin och det var jättebra :D
Nike och jag hade en ridphotoshoot där och jag och Nipsu hade röd outfit ;)
På de här bilderna ser man verkligen kvalitén i hennes gångarter!
Det var en sommar som hashtaggen på instagram var #Happylife
Vi kom i början av augusti tillbaka från Emmes, och det blev så småningom höst. Jag jobbade på med Nipsu, skolan och annat. Men vägarna blev hårdare och det blev mörkare varje dag. Vi kämpade på tillsammans, hon och jag.
Gick ju sista året i högstadiet och det var mycket i skolan, det var ridlektioner som jag hade hand om varje vecka och herregud vad det var tungt minns jag! Både psykiskt och fysiskt.
Till vintern så hade jag tänkt flytta Nipsu till ett annat stall, för de flesta andra ponnyerna skulle bort. Men så blev det inte av vissa andledningar.
Skötte stallet och de resterande hästarna i princip helt själv från december till februari. Nipsu red jag. I alla väder. Ingen ville komma till stallet i januari när det var -30 grader. Men jag red ändå. Det var såklart barbacka med 7 lager överdelar och 5 lager underdelar. Men jag red, jag vattnade hästarna, jag skötte dem. Jag var i stallet ändå! Och efter den vintern var jag väldigt stolt över mig själv.
Nike kom med och fotade en kall vinterdag, bilderna blev kanske inte så superbra. Men någonting att komma med åtminstone!
Även fast det inte blev träningar och sånt som jag hade tänkt mig under den vintern, så jobbade jag Nipsu väldigt mycket frå marken, med frihetsdressyr och sånt. Man kunde inte göra mycket annat när det var mörkt och kallt. Men det gjorde att vi fick ett mycket starkare band till varandra, så jag är glad idag att det blev som det blev!
Under våren så var det väl helt okej med ridningen av Nipsu, men det uppstod massa sadelproblem t.ex. Vi provade sadel efter sadel, och hon gillade ingen alls. Bockade mest, det var det hon gjorde. Det gjorde att jag inte kunde vara med på träningar osv. Och det var förstås tungt. Vem ville ha en pigg ponny som man endast kunde rida barbacka liksom?
Skadorna var också ett problem, Nipsu är väldigt känslig, och får lätt sår som sväller upp. Hon hade något som vi kallar för imppari, HELA våren. Det är när hästen får ett sår på t.ex benet, och det kommer smuts in i det, vilket gör att typ hela benet sväller upp och man kan inte rida ordentligt. Nipsu hade under en periord imppari i ALLA 4 benen på samma gång, och även mugg. Hagarna var så klottiga så jag tror det kom därifrån. Det var bara att KYLA benen, dag ut och dag in. Mata i henne kurer och vänta på att det skulle gå över.
I början på april/maj så kunde jag äntligen börja träna lite igen, sadeln som vi hade hittat som även Nipsu accepterade så var en SKITFUL, bomlös sadel. Men jag hade redan haft en vår full av bakslag, så för mig spelade det ingen roll hur sadeln såg ut.
När vi började på hopp/dressyrträningarna igen så började äntligen vinterns och vårens slit betala tillbaks sig lite. Då var vi starkare än vi någonsin har varit tidigare!
Nipsu var pigg och framåt, men helt som en annan häst. Jag minns att jag hade hoppat 80 cm med henne på hösten tidigare, och jag trodde att vi skulle få träna länge förrän vi var på den nivån igen, men redan på första hoppträningen så hoppade hon studs över 80 +
Hon och jag presterade näst intill 100 % varje vecka. Och jag var helt sjukt förvånad själv. Alla träningar gick jättebra, och efter några gånger så hoppade vi studs igen, och då flög hon över 95, som ingenting.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, att höjderna är inte så höga i sig själva, men för mig och Nipsu var det annorlunda.
Här är lite bilder från maj, mest under ett vardagspass med Nipsu, Nike var snäll och fotade igen :)
I juni så har det varit ridläger, och så har jag varit i Italien, så den mesta av tiden har gått till det, under tiden jag var i Italien så hade en kompis till mig vid namn Aada hand om Nipsu. Tack för det. :)
Vi hann med en tävling till Nipsu och jag, och det var dagen före hon flyttade till Broändas. Det var en klubbtävling och vi startade 50 och 80 cm. Jag orkar inte berätta om detaljerna, men vi var felfria i båda och blev på andra plats i 80 cm, gladare och stoltare än mig var det svårt att vara i det ögonblicket.
Detta är från 80 cm klassen ;) Fly baby fly...!
Och så var vi tillbaka hos Broändas igen ;)
Under juli månad så har jag haft Nipsu på vårt absoluta favoritställe. Hos Broändas där var min tränare Malin är och min kompis Lina!
Jag var väldigt tacksam över att jag fick ta dit henne, jag ville sluta med flaggan i topp och ha det så bra man kunde ha det den sista månaden. Och även fast vi inte har tävlat så har det ändå varit toppen!
Vi har t.ex på en träning hoppat en 90 cm bana felfritt :D
Och på förra träningen så uppnådde jag mitt mål. Jag trodde aldrig när jag lade målet för mig och Nipsu om 1m att vi skulle uppnå det, och när vi hade hoppat den där studsoxern på 95, så tyckte jag att jag var ganska nöjd. Men på den träningen så jobbade vi först med öppna, skänkelvikningar, och en bra galopp på små volter. Sen började vi hoppa ett räcke som stod på en diagonal, Lina hoppade lite högre än mig, men plötsligt så slutade Malin sänka åt mig och Nipsu och vi hoppade räcket på 1 m också! Jag ska dock inte säga att det var de finaste hoppen vi har gjort. Men över var vi och det betydde ändå för mig så mycket mer än att bara hoppa 1 m. Då hade vi liksom gjort det som var högsta målet. Det som vi satte där mitt i höstmörkret 2014. Visst hade vi kunnat gå längre men det var det första och största målet vi uppnådde :D
Vi hoppade även en trekombination på 85-95??? Och ett räcke med en vattenmatta :D
Den sista fina photoshoten jag har med henne, så gjordes på en åker typ, kl. 22.00 på kvällen. Med en fin vinrödklänning och massa myggor. Älskar bilderna. Visst blev de magiska?
Jag vill tacka allihopa som på något sätt eller någongång hjälpt mig eller Nipsu under vår resa tillsammans. Min familj, mina tränare (speciellt Malin) och massa vänner och bekanta. Det har betytt väldigt mycket för mig <3 Love you <3
Jag vill även tacka min otroligt ovärderliga ponny, som man alltid ha kunnat söka sig till, och som har funnits vid min sida under den mesta tiden av högstadiet. När ingen annan fanns, så fanns alltid du. Och du var alltid min prio nummer 1.
Om jag någongång får säga att jag är stolt över mig själv. Så är det nu.
Är stolt över min ponny, som alltid kommer vara väldigt speciell för mig. Som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta. Ha de bra, och lycka till!
Jag älskar dig Nipsu <3