norahansen.blogg.se

1 år som hästägare och 1 år med världens bästa häst!

Satt och tänkte på allt jag har gjort med Mir hittils, och det har banne mig inte varit lätt asså.
Det är det inte nu heller, nu står Mir med en jobbig skada som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med, det är inget allvarligt, men det SUGER om man får säga det så.

Jag hoppas bara att med lite mer tid och envishet att den ska försvinna så man kan börja använda honom på nytt.

Det är synd att inte kunna träna ordentligt och hålla på som tidigare, och jag var ju ändå mer eller mindre lite förberedd på något sånt här för jag äger ju ändå en häst som är *host* 20 år.

För det känns som om vi ändå är helt i början på vår resa, det är långt kvar liksom :)

Mir är den gladaste och mest arbetsvilliga hästen jag någon gång ridit och jobbat med, och jag ÄLSKAR honom PRECIS för den han är.

 

Han är inte den yngsta, mest musklade, och "skadefria" hästen just nu. Och det känns verkligen när man får frågor som "när ska du och träna" "vilken är nästa tävling" liksom. Jag vet förstås att människorna bara menar väl, men jag rider dag för dag och försöker förstås planera framåt också, men som det ser ut just nu. Är det bara så att det är bättre att bara Leva i nuet om man säger så.

Jag uppskattar varenda dag med Mir , och jag är bara så glad för att han är min egna häst. Man lär sig att uppskatta det då man aldrig har ägt en själv förut. Nu menar jag förstås inte att inte de som har haft egna hästar längre inte skulle uppskatta det heller. Men jag ser också på ett sätt mig som otroligt lyckligt lottad att bara ha en häst som står i stallet, som jag kan göra vad som helst med. Om det nu är att åka och träna och tävla, eller bara rida barbacka ut i skogen.

 

Vi hoppas på det bästa, tänker inte ge upp, bara hoppas hoppas och vara envis som synden. Det har funkat förut åtminstone. Och, egentligen är det ju också hur man ser på det, postivit eller negativt liksom!